Home > > Anitas inspirerande Nära Döden-berättelse

Anitas inspirerande Nära Döden-berättelse

Anita Moorjani föddes i Singapore och bodde sedan i Sri Lanka tills hon var två år gammal. En etnisk Sindhikvinna från Indien. Hennes familj flyttade sedan till Hong Kong, där hon växte upp och talar flytande Sindhi, Kantonesiska och engelska, och är dessutom förtrogen med en mängd kulturella dialekter. Hon undervisades i engelska skolor i Hong Kong och senare studerade hon i England innan hon återvände till Hong Kong för att anta en ledande position inom ett franskt modeföretag, där hon reste över hela världen och använde sin mångkulturella, mångspråkiga bakgrund inom många olika affärsmässiga och sociala miljöer. I december 1995 gifte hon sig med sin make och själsfrände, Danny, som älskar henne villkorslöst (det gör han fortfarande, trots att hon nu blivit en NäraDöden-freak.)

I april 2002 diagnosticerades hon för ett Hodgkins Lymphom (Lymfkörtelcancer) och efter att i nästan 4 år ha bekämpat sjukdomen, togs hon i februari 2006 in för intensivvård på sitt lokala sjukhus, där man gav henne mindre än 36 timmar kvar att leva. Hennes märkliga NDU och tillsynes mirakulösa tillfrisknande från cancern har skapat ett enormt intresse och många reportage har gjorts om henne runt om i världen.

På hennes websida kan man läsa flera intervjuer med henne och även lyssna till ett par radiointervjuer som hon gjort.

Fysiskt mår jag verkligen bra, - tack för att du frågar. Jag kan inte påminna mig ha haft så här mycket energi till mitt förfogande någonsin förut. Vad gäller media och det allmänna intresset har det varit mycket roligt. Det är inte så att människor känner igen mig direkt, vet du. Jag menar, en massa människor har hört min berättelse, men de flesta vet inte hur jag ser ut, därför att de har för det mesta läst om mig på Internet, eller hört om mig på radio. (Jag börjar bli stamgäst i kinesisk radio!!) Det är bara när jag presenterar mig som människor säger ”ohhhh, så du är den där Anita som dog!!” En annan rolig aspekt är att jag får en massa inbjudningar att närvara vid diverse sociala och andliga möten. Det jag gillar mest är att människor fortsätter med att krama om mig. När de möter mig, säger de ”Jag blev verkligen berörd av din upplevelse. Kan jag få en kram?” Och naturligtvis svarar jag ”visst”. Jag älskar den där delen!!

Det där är en bra fråga. Den allra svåraste delen är att inte nu kunna se den här världen på samma sätt som alla andra gör. Jag ser inte saker och ting på samma sätt som de flesta människor, - inte heller kan jag bearbeta information på samma sätt som jag brukade göra. Jag kan inte det. Det känns som om jag har sett bortom den här fysiska världens illusion och jag kan inte gå tillbaka till att tänka på det sätt som jag brukade. Ibland känner jag mig missförstådd. En av mina rädslor är att bli ensam, - att ingen ska förstå mig.

Ja, jag kan föreställa mig att det kan finnas en känsla av ensamhet, som kunde komma med upplevelsen, som är svår att ge ord åt. Kan du prata litet mer om, hur det här tänkesättet påverkar din fysiska verklighet?

När jag befann mig i NDU-tillståndet, kändes det som om jag hade vaknat upp till en annorlunda verklighet. Det kändes som om jag hade vaknat upp ur livets ”illusion” och ur det perspektivet såg det ut som om mitt fysiska liv bara var kulmen på mina tankar och uppfattningar fram till det ögonblicket. Det kändes som om hela världen bara var en kulmen på massmedvetandet. Det är kulmen på allas tankar och uppfattningar. Det kändes faktiskt som om ingenting var verkligt, utan vi gjorde det verkligt genom våra uppfattningar. Jag förstod, att till och med min cancer inte var verklig. Den var också en del av illusionen, så om jag gick tillbaka till min kropp, skulle jag inte längre ha cancern.

Och en sak till, där fanns denna otroliga förståelse för hur vi alla är förenade, - och hur det som jag kände inom mig påverkar hela mitt universum. Det kändes som om hela universum fanns inom mig. För min del ser jag det som att, om jag är lycklig så är universum lyckligt. Om jag älskar mig själv, kommer alla andra att älska mig. Om jag har frid inom mig, är hela universum fridfullt. Och så vidare.

Dessutom finns det inte något sådant som tid och rum i den där dimensionen. Det kändes som om allt skedde samtidigt. Jag såg det, som man skulle kunna tyda som tidigare liv. Jag såg det som hände för närvarande (min bror på flygplanet och samtalen mellan mina familjemedlemmar och läkarna), och jag såg även framtiden i det här livet utvecklas. Men det var som om allt detta skedde på en gång och jag levde allt detta på en gång. Det kändes som att först efter det jag kommit tillbaka, måste jag bearbeta det med mitt sinne på ett sätt som om det hände i linjär tid. Men i den där dimensionen kändes det inte alls på det sättet. Och avstånd och tjocka väggar kunde inte stoppa mig från att se och höra allting som angick mig just då. Så nu när jag är tillbaka i det tre-dimensionella livet, känns det som om till och med tjocka väggar och avstånd bara existerar därför att vi beslutar och tror på att de existerar.

Nåja, först av allt, min gamla syn på världen är totalt som bortblåst. Under de här månaderna har doktorerna talat om för mig, om och om igen, att det som hände mig är fullständigt oförklarligt. Medicinskt borde det inte vara möjligt. De kan inte begripa vart alla miljarder cancerceller tog vägen på bara några dagar. Hur de än såg på det, borde jag medicinskt sett ha dött. Mina organ hade lagt av. Antingen borde cancern ha dödat mig, medicinerna borde ha dödat mig, eller de miljarder med cancerceller som försökte lämna och flöda genom mitt avstängda system borde ha dödat mig.

Jag kan inte längre se något fysiskt handikapp på samma sätt som tidigare! Var skulle jag i min egen tanke dra linjen mellan vilket som går att ”fixa” eller ”bota” och vilket som inte går? Med vilken skala eller genom vilken logik skulle jag dra dessa slutledningar? Säkert inte från det som är ”medicinskt” möjligt! Jag kan inte tillämpa det i mitt liv längre. Ordet ”omöjligt” har ingen innebörd för mig längre. Gränserna för det som är möjligt eller inte möjligt, är mycket diffusa för mig. Jag ser så annorlunda på allting i vår verklighet, inklusive saker som sjukdom och åldrande. Jag utmanar allting som anses ”naturligt” eller ”normalt”. För mig känns nu allting som en mänsklig konstruktion – det vill säga bara en ny produkt utifrån personlig övertygelse eller massövertygelse. Genom att ha haft den här upplevelsen, som jag haft, känns det som om ingenting är verkligt, utan varenda möjlighet existerar Jag lever nu mitt liv i vetskapen om att jag kan skapa min egen verklighet grundad på dessa nya sanningar som jag lärt mig.

OK. Innan min upplevelse var cancer en av mina största rädslor i livet, en annan rädsla var chemoterapi (jag såg två personer dö medan de gick på chemoterapi), och jag hade också en massa andra rädslor. Det var nästan som om mitt liv var inspärrat på grund av mina rädslor. Min livserfarenhet blev allt mindre och mindre.

Nu flyttar vi oss fram till min NDU. Det här tillståndet förorsakade ett enormt, inre medvetandeskifte inom mig. Att se igenom illusionen var en stor del av det, - att känna sig förenad med hela universum var en annan, och att bli medveten om att man genomströmmas av en allt omslutande, kärleksfull energi var ytterligare en faktor. Det här var en energi av villkorslös kärlek – en energi, som inte gör skillnad eller dömer. Den här universella energin finns där för oss, - det spelar ingen roll vem eller vad vi är. Det var i detta mycket vakna tillstånd som jag tog beslutet att komma tillbaka till livet. Det var ett enda kraftfullt beslut att komma tillbaka och uppleva LIVET i den här kroppen igen. Du förstår, så snart som valet att leva eller dö presenterades för mig, VISSTE jag att så snart som jag tagit beslutet kunde INGENTING utanför mig döda mig. INGENTING. Bara det faktum att jag ställdes inför valet, att jag hade gjort det verkligt. Och så snart som jag tagit beslutet svarade varenda cell i min kropp på det beslutet, och jag helades nästan omedelbart.

Läkarna fortsatte att ta prover, men kunde inte hitta någonting. Jag förstod att allting som gjordes efter detta – alla prover, biopsier, mediciner osv. osv. gjordes för att tillfredställa alla runt omkring mig och fastän en hel del prover var mycket, mycket smärtsamma, VISSTE JAG att jag skulle bli frisk. Mitt högre jag, min själ, min ande, min förening med allt som är, kalla det vad du vill, den delen av mig hade beslutat sig för att fortsätta leva genom den här kroppen och ingenting i den här fysiska tredimensionella världen kunde påverka det beslutet. Det kändes som om varje beslut som tas från den verkliga verkligheten vida överväger vad som helst i den här ”illusionen”. Detta är den oövervinnerliga känslan. Känslan att ingenting utanför mig själv kan göra mig illa.

Jag tror starkt på, att detta är någonting som kan uppnås av andra. Jag känner mig absolut inte speciell, eller utvald eller någonting sådant, inte på något sätt. Kanske behöver man bara vara på rätt ”plats” rent psykologiskt i sitt fysiska liv för att något sådant här ska hända. Det kan säkert se ut som om det är en ren slump det som hände mig. Men kom ihåg att jag hade cancer under nästan fyra år. Under dessa fyra år förändrades jag dramatiskt. Att leva med en obotlig cancer vid tämligen unga år och se sig själv försämras, förändrar dig och ditt perspektiv på livet. Det går inte att undvika. Jag känner att de där åren förberedde mig för exakt den typ av dödsupplevelse som jag fick. Jag vet inte om jag skulle varit tillräckligt emotionellt mogen för att hantera ett sådant skifte om det hänt tidigare, som t.ex. utan allt det emotionella och psykologiska ”processande” som ägde rum inom mig när jag levde med cancern under nästan fyra år. Jag känner att jag hade uppnått en plats i mitt liv, som ”tillät” det här skiftet att ske. Jag befann mig redan vid en punkt i livet, där jag inte drogs speciellt till något tänkesätt och till det tillstånd där jag släppt greppet om att uppnå något speciellt resultat.

Min uppfattning är, att det var viktigt för mig att komma till den här punkten. NDU:n gav mig den sista puffen som jag behövde för att se bortom illusionen. Och så snart jag såg att kroppen inte är mitt verkliga jag och att cancern också bara var en illusion, då kunde jag inse hur älskad jag är och jag insåg min egen storslagenhet, - så när jag tog beslutet att leva speglade bara den fysiska kroppen det här ”nyfunna” tillståndet. Jag är säker på, att det finns människor som är exakt på den rätta platsen i sitt inre för att ett sådant skifte ska äga rum. Och de behöver inte få en NDU för att detta ska ske. Kanske allt de behöver göra är att föra in det som är möjligt i sitt medvetande. Och kanske, bara genom det faktum att någonting sådant här har hänt mig, kan jag bli den katalysator, som för in en sådan medvetenhet i deras verklighet. Jag tror att när en gång människor är villiga att utvidga sina sinnen för att släppa in sådana händelser i sin egen verklighet, kan det också trigga igång ytterligare inre arbete för att låta ett sådant skifte ske inom dem. Jag tror inte att alla måste få någonting så drastiskt som en NDU för att se sådana mirakler ske. Kanske bara en villighet att släppa taget om uppfattningar som kanske håller dem tillbaka. I det stadiet, då det här livet såg ut som en illusion, verkade det som om vår starka dragning till vissa uppfattningar är det som håller illusionen på plats. Kanske en villighet att titta på och släppa uppfattningar som kanske håller oss tillbaka kan hjälpa oss att komma framåt fortare som ett massmedvetande.

Ur den andra dimensionens perspektiv kändes det faktiskt som om ingenting är verkligt. Bara våra uppfattningar om saker och ting gör dem sådana. I och med att jag nu vet detta går jag igenom det jag tror på och håller bara kvar sådant som är bra för att utveckla mitt liv och släpper allting som känns begränsande, eller som inte får mig att känna mig positiv på något sätt. Jag känner att så snart som man börjar tro på att någonting är möjligt, börjar man släppa in det i sitt medvetande och då börjar det bli sant för en. Ju mer du tror på det, desto mer börjar det bli verkligt för dig. Det här är varför det är så väldigt viktigt att tro på positiva saker, hellre än negativa saker. Vad du än tror på, kommer du att finna att du har rätt. Universum har ett sätt att presentera för dig exakt det du tror på. Om du tänker att livet är härligt, så har du rätt. Om du tänker att livet är tufft, kommer du också att få bevis på att du har rätt. Min egen personliga avsikt är att föra in det vår mänskliga kropp är kapabel att göra i människors medvetande, så att de kan släppa in detta i sitt trossystem. Ju mer människor börjar tro på det, desto mer kommer vi att se, att den här sortens saker händer. Till exempel, ett mirakel betecknas bara som ett sådant, därför att det är en händelse som ligger utanför vårt trossystem. Så snart vi ser att det sker kan vi börja tro på det. Så snart vi börjar tro på det, kan det komma in i vår egen verklighet och ske oftare och oftare. Det är så enkelt som så.

Ja, om det vi tror på skapar vår verklighet, då är det verkligen viktigt att tro på positiva saker, och saker som är bra för oss, hellre än saker som arbetar mot oss. Men hur kan vi göra detta i en värld, som verkar vara så full av negativitet?

Kommer du ihåg att jag tidigare sa, att jag kände att Universum finns inom mig? Den yttre världen är bara en spegling av min inre värld! En massa människor säger att världen är mycket negativ, men det är inte helt sant. Se dig omkring. ALLTING existerar samtidigt i detta universum, det positiva såväl som det negativa. Där finns fattigdom, där finns rikedom, där finns sjukdom, där finns hälsa, där finns kärlek och där finns hat och rädsla, och där finns lycka och där finns förtvivlan, och så vidare. Och där finns INTE mer negativt än positivt. Det är bara för att vi väljer att se på världen på det här sättet, som det känns som om det finns mer negativt. Och ju mer vi väljer att se det på det här sättet och ge det vårt fokus och energi, desto mer av det drar vi in i våra liv, och skapar det i vår egen personliga verklighet. Kom ihåg, att jag tror att den här verkligheten skapas genom massmedvetandet. Detta är vad jag kände att jag bröt igenom under min NDU. Var och en av oss som individer har ALLTID valet att välja vad vi vill se och tro på som vår verklighet.

Den här frågan älskar jag. Den ger mig möjligheten att tala om vikten av villkorslös kärlek till sig själv. Jag skulle på det bestämdaste föreslå att utöva villkorslös kärlek till sig själv.

Kom ihåg att jag sa, att universum bara är en spegling av mig själv. Om jag är frustrerad på hur mitt liv fungerar, är det meningslöst att förändra de yttre förhållandena, utan titta istället på vad det är som pågår i det inre. Många av oss är mycket negativa mot oss själva. Vi är våra egna värsta fiender. Det första jag skulle säga är att sluta döma dig själv och sluta slå på dig själv för att du är där du är i ditt liv just nu. Om jag finner att jag ständigt är frustrerad över människor och dömer dem, så är det på grund av att det är så jag behandlar mig själv hela tiden i mitt inre. Jag uttrycker bara utåt min egen inre dialog med mig själv. Ju mer jag älskar mig själv villkorslöst, desto lättare är det för mig att se skönhet i den här världen och skönheten hos andra.

Om jag kan älska mig själv och inte döma mig själv och se min egen fullkomlighet, då kommer jag automatiskt att se allt detta hos andra! Och ju mer jag älskar mig själv, desto mer kärlek kommer jag att ha till andra. Det är inte möjligt att älska någon annan mer än du älskar dig själv. Det här går tvärtemot den populära tron att det är själviskt att älska sig själv. Men den tron är inte sann. Vi kan inte ge det vi inte har.

Det spelar ingen roll var du befinner dig, - allt är bara kulmen på dina tankar och uppfattningar fram till den punkten. Och du kan förändra det. Kom ihåg att jag vände på min cancer i elfte timmen . Även när läkarna sa att det var för sent var det fortfarande inte för sent. Så det första att inse är, att det ALDRIG är för sent att göra något eller att förändra något. För att vända på våra liv är det viktigt att se den kraft som ligger i det nuvarande ögonblicket.

Om du tror på saker såsom ”lika söker lika”, då är det absolut bästa sättet att dra till dig det som är bäst för dig, att älska dig själv till den punkt där du är fylld med kärlek. Då kommer du i ditt liv bara att dra till dig allt som bestyrker den här uppfattningen om dig själv. Det är faktiskt verkligen mycket enkelt.

Först och främst, kom ihåg att jag ser det som att universum bara är en spegling av mig. Så den villkorslösa kärleken riktas eller utvidgas inte ut till världen (eller universum). Det är en villkorslös kärlek som jag utvidgar inom mig, riktar mot mig själv! Varje dag lär jag mig att älska mig själv villkorslöst.

Låt mig även förklara, att det finns en skillnad mellan ”att vara kärleksfull” och att ”vara kärlek”.

Att vara kärleksfull innebär att ge kärlek till en annan, antingen du älskar dig själv eller inte. Det innebär att ge det du själv kanske eller kanske inte ens har att ge. Det här sättet att ge kärlek kan så småningom dränera dig, därför att vi inte alltid har ett obegränsat förråd. Och då vänder vi oss mot den andre för att fylla på vårt kärleksförråd, och om denne inte kommer oss till mötes slutar vi att vara kärleksfulla, därför att vi är uttömda.

Att vara kärlek, å andra sidan, innebär att älska sig själv villkorslöst, så att den flödar över, och någon eller alla runt omkring mig blir bara automatiska mottagare av min kärlek. Ju mer jag älskar mig själv, desto mer flödar den ut till andra. Det känns nästan som att vara ett kärl för kärleken att flöda igenom. När jag är kärlek har jag inget behov av att människor ska uppföra sig på ett speciellt sätt för att de ska kunna bli mottagare av min kärlek. De får automatiskt min kärlek som ett resultat av att jag älskar mig själv. Så att sluta med att vara kärlek innebär för mig att sluta älska mig själv. Därför kommer jag inte att sluta vara kärlek på grund av någon annan.

Så vad skulle du vilja föreslå någon, som vill höja sin egen kärleksenergi?

Jag anser att det är min dialog med mig själv, som antingen höjer eller minskar den energi jag strålar ut. När min inre dialog vändes mot mig, tömde den med tiden min energi, och förorsakade en nedåtgående spiral inom mina förhållanden i det yttre. Jag var alltid, riktigt, riktigt positiv på utsidan, upprymd, kärleksfull osv. osv. och ändå smulades min värld sönder omkring mig och jag blev mer och mer uttömd, - och sjukare och sjukare.

När vi ser någon som är verkligt positiv och upprymd och vänlig, men ändå smulas deras liv sönder runt omkring dem, kanske vi tänker: ”Se där, detta att vara positiv fungerar inte”. Men här är poängen, VI KÄNNER INTE TILL den personens inre dialog. Vi vet inte vad de går och pratar om för sig själva, inuti sina egna huvuden, dag in och dag ut.

Kom ihåg att jag inte är någon förespråkare för ”att tänka positivt” på ett Pollyanna-aktigt sätt, (en mekanisk utantill-läxa). ”Att tänka positivt” kan bli tröttsamt och för en del människor kan det innebära ”att trycka ner” negativa saker som sker. Och de blir slutligen alltmer dränerade.

Jag talar om min egen inre mentala dialog med mig själv. Vad talar jag om för mig själv, dag ut och dag in inne i mitt huvud. Jag anser att det är väldigt viktigt att jag inte dömer eller uttrycker rädslor i mina egna mentala dialoger med mig själv. När vår egen inre dialog talar om för oss att vi är trygga, villkorslöst älskade och accepterade, så utstrålar vi den här energin och förändrar vår yttre värld i överensstämmelse med detta.

Jag tycker även, att det är väldigt viktigt att se det perfekta i ögonblicket. Det närvarande ögonblicket är mycket kraftfullt. Varje ögonblick inger ett löfte och varje ögonblick kan bli en vändpunkt för resten av ditt liv.

Jag blir ofta missförstådd när jag säger att varje ögonblick är perfekt och att allting är perfekt. Människor är rädda för att se det perfekta i en situation, som de inte tycker om, och tror att genom att se den som perfekt, betyder det att man inte är villig att förändra den. För mig betyder att se det perfekta inte att behålla situationen oförändrad. Det innebär att se, att det är perfekt exakt där du befinner dig på din resa just nu. Det spelar ingen roll var på resan det kan vara, - utan att se att resan är perfekt. Att se det perfekta i det som är på gång. Att se det perfekta värdet i de misstag du gör, allteftersom du utvecklas. Att se det perfekta i ögonblicket, varhelst på resan det ögonblicket kan äga rum. Detta är att se det perfekta.

Ja, det är exakt så jag känner. Du vill veta det bästa med att känna denna positiva energi om dig själv? Jag känner att jag inte ens behöver säga någonting till någon för att lyfta upp dem, utan bara på grund av mitt eget kärleksfulla prat med mig själv känner människor runt omkring mig min positiva närvaro.

Utan att ens behöva säga något, kommer du att börja lägga märke till att människor dras till din positiva närvaro och får energi genom din energi. Din positiva inre dialog hjälper till att höja andra runt omkring dig, till och med när du inte säger någonting till dem, bara tänker positiva tankar om dig själv!!!! Därför energi bara strålar och flödar ut och vidrör andra!! Detta är varför den här inre dialogen med kärlek till dig själv är så väldigt viktig för att göra världen bättre.

Har du lagt märke till, att det finns människor som verkar lysa upp rummet bara genom att komma in? Eller människor som du lägger märke till även i en folksamling bara därför att de strålar ut energi? Du kan skriva upp att de har en mycket positiv och stark självbild och har en del mycket positivt programmerade inre dialoger.

Vad säger vi till oss själva var eviga dag i vårt inre? Slår jag på mig själv och dömer jag mig själv? Är vi alltför hårda mot oss själva och är vi vår egen värsta fiende? Här ligger det verkliga arbetet!! Jag känner att vi måste börja med att förändra vår inre dialog, genom att älska oss själva mer och mer och sedan, utan att ens behöva säga eller göra någonting för någon, förändras hela den yttre världen för att spegla denna inre värld. Jag har faktiskt lagt märke till att min fysiska värld och andra omkring mig speglar detta.

I det där NDU-tillståndet kände jag det som om jag var förenad med allting. Jag var allting, och allting var jag. Det är svårt att förklara, därför att de rätta orden saknas helt enkelt. Det kändes som om där inte finns någon separation innan vi kommer in i det fysiska livet och tittar på världen genom sinnet (tanken). Faktiskt kändes det som om sinnet ÄR separationen.

Det fanns SÅ mycket klarhet i det där tillståndet, men på något sätt kändes det som om klarheten inte kom från sinnet. Det var som om någonting annat stod för förståelsen och att någonting annat hade förmågan att identifiera sinnet, - att det är separerat, och som att sinnet är orsaken till avstängningen från allt som är. Det kändes som om egot och sinnet var ett. Så i det tillståndet, som ligger bortom sinnet fanns där inget ego och inga uppfattningar att fastna i. Och allt var ett. Föreningen kändes med ALLTING. Där fanns ingen åtskillnad och inget dömande mot NÅGON eller NÅGONTING. Vilket brott det än må vara eller vilken sjukdom som helst hos kroppen härstammade alla från samma sak. Allt härrörde från en separation och en sjukdom hos sinnet, och orsakades också av hur sinnet tyder separationen.

Om vi klarar av att stå utanför sinnet, finns det inga problem. Vi är perfekta. Till och med att vara icke perfekt är sinnets skapelse. Dömande likaså. ALLTING. Så snart vi kommer ”in i” våra sinnen, känner vi ett behov av att bearbeta och se separation för att förstå. Men ALLT härrör från sinnet. Ärligt talat ÄR vi inte våra sinnen.

När jag befann mig i det där tillståndet, även om jag kände mig ett med allting, verkade jag ändå fortfarande se mig själv som en varelse separerad från enheten, - som om jag hade min egen utveckling. Det var som om jag hade det här sinnet, vilket inte är jag, men jag hade en slags… hade en skyldighet att ”utveckla” det så gott jag kunde, men jag var UTANFÖR mitt sinne och tittade på det. När vi befinner oss i det fysiska, är vi INUTI vårt sinne och tittar ut. Och separationen mellan alla blir mer iögonfallande, bländande och påtaglig.

Det kändes som om alla världens problem och viktiga frågor härstammade från alltför mycket identifiering med sinnet. Detta är illusionen. Sinnet är illusionen.

Men jag tror att vi alltid har valet att vakna upp från den här illusionen. Om jag vaknar upp påverkas följaktligen människor omkring mig i samma riktning. Vi kan leva i den här världen, men välja att inte leva i illusionen. Vi kan välja att se rakt igenom illusionen och ändå uttrycka oss själva i det fysiska. Efter min NDU, känns det som om den här illusionen bara är en mänsklig konstruktion. En konstruktion av sinnet.

Och när vi talar om ”sinnet”, vad har du för tankar om telepati? Ser du den som en kommunikation mellan sinne till sinne?

Det känns definitivt som någonting bortom sinnet, och inte som sinne till sinne. För mig känns det som om den är föreningen vi har med varandra, så som jag beskrev det tidigare, -föreningen med enheten, allt som är.

Jag känner att vi förenas med andra när vi är i beröring med den här universella föreningen. Det är så det känns för mig . Låt oss säga för resonemangets skull, att jag kan kommunicera telepatiskt med dig. Det som har skett är, att jag har rensat mitt sinne och gjort det mer transparant och blivit mer förenad med den där universella enheten, och att du har gjort samma sak. Så du och jag har en sorts tillgång till samma uppsättning av ”enhets”-information. Men orsaken till att det känns som en kommunikation från sinne till sinne är att i det fysiska både kommunicerar vi och förenas på sinnets nivå. Men på grund av att vi båda har tillgång till samma information samtidigt från det där enhetsförrådet, och när vi använder vårt sinne för att kommunicera med varandra lägger vi märke till att vi båda har kommit till samma slutsats och då tyder vi det som om våra sinnen har kommunicerat med varandra. Men faktiskt har vi båda gjort oss tillgängliga för samma ”enhets”-förråd. Så känns det för mig.

Det är därför jag känner att det är viktigt att hålla på med utrensningen av sinnets fastlåsningar och öppna upp det mera för att förenas med den här enheten. Och då kommer de människor som är lämpade till att förena sig med oss, därför de kommer att vara på samma nivå inom den här klarheten, och kommer att få tillgång till samma enhetsförråd från samma nivå som vi. Människor som är stängda går omkring i en dimma och kolliderar med andra, vilka också befinner sig i samma dimma och de famlar och kämpar på med livet. Medan de med klarhet är transparanta och går praktiskt taget rakt igenom dem i dimman. Och ingen kan stöta ihop med dem eller få dem ur spåret, därför att de är så transparanta och lätta i sin energi. Det är ungefär på det sättet det känns för mig.

OK. Jag är mångkulturell och mångspråkig. Mina föräldrar är från Indien, jag föddes i Singapore, mina farföräldrar bodde i Sri Lanka, men jag växte upp i Hong Kong och jag fick en engelsk uppfostran. När jag började arbeta innebar mitt arbete dessutom ett resande över hela världen, delvis på grund av mina språkkunskaper.

Jag föddes inom hinduismen, men jag är inte utövande hindu. Jag gick i en mångnationell skola och omgavs av kristna, muslimer, hinduer och buddhister, taoister och så vidare, liksom också människor som inte var religiösa alls. När man växer upp i Hong Kong är inte religion någon större faktor i ens liv, därför att Hong Kong är mycket mångkulturellt. Andliga trosuppfattningar verkar bara vara en filosofi som människor diskret väver in i sina liv.

Personligen har jag inga starka band till något kyrkligt samfund, varken på det ena eller andra sättet.

Medan jag fortfarande studerade var jag mycket förvirrad därför jag kunde inte förstå de uppenbara motsägelserna mellan de olika religionerna (på grund av att jag utsattes för många religioner), inte heller kunde jag förstå de uppenbara motsägelserna mellan religionerna och vetenskaperna. Jag kunde inte förstå hur vi kunde undervisas om en sak i en religiös studieklass, om livets skapelse, och sedan lära oss någonting fullständigt annorlunda inom samma ämne, inom en vetenskaplig klass. Jag tillbringade en massa år med att söka efter svar på min förvirring, men hittade aldrig något tillfredställande. Så var det fram till jag hade min NDU. Nu söker jag inte längre. Jag känner fortfarande inte till alla svar, men jag känner inget behov av att söka längre. Jag känner, att döden lärde mig hur jag ska leva livet.

Hur som helst, under NDU-tillståndet, förstod jag vikten av att jag är mångkulturell och jag förstod varför jag hade utsatts för ytterligheter inom kultur och utbildning (en kombination av Öst och Väst). Allt blev bara så, - så kristallklart för mig. När jag gavs valet att komma tillbaka eller inte, var min första tanke att fortsätta gå in i döden, därför att i det tillståndet finns det ingen fastlåsning till dem man älskar här. Men omedelbart följdes den av förståelsen eller klarsynen om: ”Jag förstår nu! Så låt mig gå tillbaka till livet och leva det med den här nya förståelsen!”

Anita med sin make Danny

Jag fick också detaljerade förklaringar till varför min (absolut underbare) make är den han är, och varför vi kommit samman. Jag förstod att det fortfarande fanns en massa som vi måste göra tillsammans, och om jag valde döden skulle han följa efter kort efteråt, eftersom det kändes som om vårt syfte var mycket hopkopplat. Det fanns även en slags känsla av att om jag inte kom tillbaka, skulle jag missa en massa av de gåvor som livet fortfarande hade i beredskap för mig, tack vare de resultat jag uppnått fram till den här punkten i mitt liv. På ett sätt kändes det som… ”Arbetet är gjort. Scenen är iordningställd. Bara ge dig iväg nu och var”. Ord är inte adekvata, men litet så var det.

Faktiskt, om jag ska säga sanningen, är det på grund av min hinduiska bakgrund, som jag uttydde det på det där sättet – som ett tidigare liv. Men i verkligheten kändes det som allting annat jag upplevde i det där tillståndet. Det var att allting hände samtidigt. Så i själva verket kändes det som ett parallellt liv. Jag såg även min framtid och allt detta kändes helt verkligt. Det förflutna, det närvarande och framtiden. Alltihop kändes som om det skedde samtidigt.

Det finns vissa aspekter i min upplevelse, som även mitt sinne ibland har svårt att fatta. Men förhoppningsvis klarnar det någon gång i ”framtiden”, allteftersom jag utvidgar min egen tanke till att omfatta den. Det har att göra med att tid och rum inte existerar i den dimensionen. Så, för att svara på din fråga känner jag, att vi måste förändra vårt begrepp om tiden, hur vi förstår tiden, för att verkligen fatta och få en förståelse för den. Det kändes visserligen inte som ”på varandra följande liv” eller ”på varandra följande händelser” på det sätt som vi uppfattar det här i det fysiska.

Ibland tvekar jag inför att använda ordet illusion, därför att medan vi är här, känns det mycket verkligt och det är den enda verklighet som de flesta av oss känner till. Det kan vara frustrerande för en människa som känner smärta att höra att det bara är en illusion. Men det är inte exakt så jag menar det. Om jag får använda det här begreppet, så menar jag så här:

Tänk på att under det där tillståndet kändes det som om jag vaknade upp till en annorlunda verklighet, - en verklighet, där tid och rum inte existerar, och utifrån det perspektivet såg den här fysiska verkligheten ut som en illusion – en dröm. Det kändes som om till och med tiden är en illusion, som vi behöver i den tredje dimensionen (det fysiska tillståndet) så att vårt sinne kan bearbeta information på ett linjärt sätt. Kom ihåg att i den världen kunde inte ens tegel eller murade väggar och fysiska avstånd stoppa mig från att få veta vad jag behövde veta. Och där fanns inte heller någon separation i termerna det förflutna, nutid och framtid. Allt var samtidigt. Det kändes som om vårt fysiska sinne behöver skapa ”illusionen” av tid och rum för att bearbeta detta på ett linjärt sätt.

Det kändes som om jag hade vaknat upp till ett tillstånd som gick bortom massmedvetandet, och att det liv som jag hade levt fram till den här punkten bara var en illusion/dröm, skapat genom mina tankar och uppfattningar och likaså en kulmen på massmedvetandet. Det var i den här klarheten, som jag insåg att till och med min cancer var en del av illusionen, förorsakad av mitt sinne och den jag trodde jag var fram till den tidpunkten. Jag insåg att den jag verkligen är, är en perfekt och kraftfull, fantastisk andlig varelse. Jag förstod att ingen på den här planeten är mer eller mindre andlig än någon annan. Det är bara en fråga om vi väljer att inse det eller inte.

Och nu kan jag inte tänka mig att leva mitt liv på något annat sätt än med den här kunskapen, att det finns ingenting att förlåta, ingenting att döma, (detta är helt och hållet en del av illusionen – uppfattningar inom massmedvetandet). Och jag känner nu, att ”Gud” är någonting som finns inom mig, inom dig och inom varje levande varelse på den här planeten. Så hur kan vi då vara något annat än perfekta?

Som svar på din fråga känner jag, att den fysiska världen skapats för oss för att se det icke perfekta, speciellt inom oss själva. Men ju mer jag genomskådar den där ”illusionen” och inser min egen storhet och uttrycker den, och ju mer jag ser det perfekta inom mig själv, desto mer underbart ser jag hur mitt liv utvecklas. Kom ihåg, att jag inte säger till dig att leta efter det perfekta i världen. Jag säger, leta efter det perfekta inom dig själv! Under din resa och under din tillblivelse. Och du kommer att finna att det återspeglas hos dig i världen. Livet har blivit lättare och jag har som ett resultat blivit mycket mer kärleksfull. Det här är det sätt på vilket jag ser bortom den här ”illusionen”.

För mig är syftet ATT VARA. Och det är annorlunda mot att vara HÄR. Fokuset är annorlunda. När fokuset ligger på att vara här, kan vi komma vilse här. Den fysiska världen är full av ”andra människors version” av livet. När syftet däremot är ATT VARA, betyder det att vara DU, och bara ansluta dig till DIN version av livet (eller skapa din version av livet). För mig innebär detta att vara ett uttryck för exakt den jag är.

Mitt syfte är att vara så mycket mig själv som jag kan!

Innan min upplevelse brukade jag sträva efter mitt syfte i det yttre. Men efter min NDU upptäckte jag att det inte fanns någonting utanför mig själv. Där fanns ingenting att sträva efter. Jag behöver bara vara och det yttre faller på plats.

När vi ”utövar” eller ”strävar efter” i det yttre, verkar vi se världen som konkurrensbetonad och begränsad och vi använder yttre mått för att bedöma våra prestationer. För mig ligger illusionen i detta. Det finns inget begränsat förråd av ”varandet”. Vi tycks mäta vårt ”varande” genom uppnåendet av mål. Så gör inte jag och inte heller de flesta människor som är lyckliga. Poängen ligger i att ändra sitt synsätt. Att se storheten i ditt väsen antingen du är rik eller fattig, fysiskt handikappad eller inte, om du är tillsammans med någon du älskar eller inte, o.s.v.

Jag fokuserar bara på att vara och jag är nu skaparen av mitt liv – det vill säga, mitt livs konstnär. Jag sitter inte längre och tänker på den yttre konkurrensen. Var och en av oss är unik, med unika drag och talanger. Jag behöver bara uttrycka mitt eget ”varande” och ”det unika” inom mig. En sann konstnär bryr sig verkligen inte om ifall det finns någon som kan skapa lika bra eller bättre än han. Han är alltför sysselsatt med att uttrycka sig själv, helt och hållet i syfte att uttrycka sig. Han har funnit någonting inom sig och uttrycker bara sin inre skönhet och världen deltar i detta. Ju mer inre skönhet du avslöjar och uttrycker, desto mer deltar universum i det och speglar det tillbaka till dig.

Detta är skillnaden mellan ”att vara” och ”att sträva efter”.

Det vet jag inte säkert, men det känns verkligen som om det skulle kunna vara så. Jag känner mig absolut inte ”utvald” eller mer speciell än någon annan på planeten. Känner jag att jag kan ”återskapa” det här tillståndet nu när jag har upplevt det? Svaret får allt bli ett ja. Jag känner att jag nu lever mitt liv från det här tillståndet.

Vad gäller andra, så är varje person unik, - som jag ser det. Och var och en bearbetar information olika. En del av oss är mer logiska, en del av oss är kreativa, en del av oss är mera vetenskapliga, en del av oss litar på religionen för att få svar. Min ståndpunkt är att det inte spelar någon roll. Vi är alla unika. Jag har en metod att bearbeta och uttrycka som kanske inte är lämplig för alla människor. Jag är bara en produkt av min egen livssituation.

Emellertid känner jag starkt, att oavsett det sätt på vilket personer bearbetar sin livs- information, bör det vara på ett sätt, som tjänar dem och vidgar deras vyer och deras syn på en föränderlig värld (och som inte begränsar dem och deras livserfarenheter).

Vad du än är eller vem du än är, var öppen inför möjligheten att livet kanske kan bli annorlunda om du tänker på ett annorlunda sätt.

Vad beträffar det som hände mig, om det kan hända en person, varför kan det då inte hända fler och fler? Hur kan vi som ett massmedvetande låta det ske? Hur kan vi vidga oss själva för att tillåta det att ske?

Jag har inte alla svar för någon annan utom för mig själv, därför att jag känner bara till hur jag bearbetar information. Jag kan bara bearbeta det sätt på vilket jag låter de här sakerna ske med mig.

Men ändå kan jag, i det tillstånd jag befinner mig nu, bara se det perfekta i där jag är, det perfekta i att inte veta några absoluta svar och i att göra det till min egen personliga resa för att vidga mig själv, och uppleva mer varje dag. Allteftersom jag uttrycker mig själv mer och mer, känner jag mig mer förenad med universum.

Emellertid känns det för mig som att det som håller massmedvetandet kvar är en fastlåsning vid uppfattningar och en ovilja att släppa dem och se på saker och ting på ett nytt sätt. Men vadå, det är bara det sätt som jag ser saker och ting på!

För mig känns det nu som om våra ”fysiska” liv har byggts upp kring saker som verkar vara på ett visst sätt. Det är kanske inte så konstigt att människor är beroende av att saker och ting ska vara på ett visst sätt. Levebrödet beror på det. Vår hälsa, att må bra och tryggheten beror på det.

Människors liv ”byggs upp” runt vissa övertygelser och deras liv fungerar inom en struktur där alla omkring dem tror på att dessa saker är sanna. Om alla runt omkring dig tror på någonting, är du benägen att tro det också, och tänker på det som att det är sant. Och ditt liv utvecklas i enlighet med massmedvetandet, baserat på dessa skenbara ”sanningar”. Att vara på det här sättet har pågått under lång tid. Det känns som om det vore solitt, med solida grunder. I det där högre tillståndet, kändes det som om det är på detta sätt vi skapar den här närvarande fysiska verkligheten – den här ”illusionen”. Genom att alla tror på samma saker. Detta i sig gör det sant för massmedvetandet.

Om vi som massmedvetande trodde på någonting fullständigt annorlunda, skulle världen vara kulmen av den kollektiva tron. Utifrån det perspektivet, kändes det faktiskt som om vår kollektiva tro skapade den här ”illusionen” av sanning.

Jag vill dock tillägga här, att med tanke på det sätt som världen är uppbyggd på just nu, är den kanske inte redo att lära känna hela sanningen. Mänskligheten är inte redo för att ”illusionen” ska skingras. Allting hålls på plats genom att alla tror och tänker på ett visst sätt.

Så om någon bättrade sig – någon som har förmågan att se bortom den här ”illusionen”, då är det mycket lättare för dem som fortfarande lever inom illusionen att ”skjuta” budbäraren än att förändra den här ”illusionen”. Att förändra den skulle förorsaka alltför mycket osäkerhet och kaos. Det kan inte göras över en natt. Det mänskliga massmedvetandet kan inte komma överens om det. Man skulle bli tvungen att se på ALLTING på ett annorlunda sätt om människor genomskådade illusionen över en natt och det skulle förorsaka KAOS, - inte frid och kärlek (vilket de som ser bortom illusionen försöker föra in). Våra medicinska system, våra juridiska system, våra utbildningssystem, våra religiösa system skulle bli tvungna att FULLSTÄNDIGT ses över och omvärderas. Och det kan inte göras över en natt.

Men de som ser igenom illusionen, inser detta. Och de som inser detta fokuserar på att skapa en verklighet åt sig själva som är baserad på deras egna sanningar, hellre än den som skapats genom massmedvetandet.

Universum håller på att förändras i den takt det har förmågan till. Det är just därför som de som ser bortom illusionen kan se det perfekta i det ”som är”. Den så kallade ”konflikten” som pågår, - krigen, skillnaden mellan rika och fattiga, inkonsekvenser inom religion och vetenskap, - kan kanske bara vara ett naturligt skeende hos ett medvetande som håller på att vakna upp och börjar genomskåda den här människoskapade illusionen hos massmedvetandet.

Allting sker i en takt som är perfekt att hantera för vårt sköra medvetande. I det tillstånd som vår värld befinner sig just nu, är den inte i stånd till att ta itu med den VERKLIGA SANNINGEN. Massmedvetandet verkar ännu inte fullt redo att hantera den. Kanske kommer det aldrig att bli det. Kanske är det meningen att vi ska hantera saker och ting på det här sättet medan vi är här. Men utan tvivel känns det för mig som om den här förmågan, (att leva bortom illusionen) är något som går att uppnå för var och en som väljer att göra det.